Förmån av fri eller subventionerad semesterbostad eller båt är skatte- och avgiftspliktig. Hur denna förmån beräknas som arbetsgivare beror på om den anställda själv har rätt att bestämma när egendomen ska användas eller endast får tillgång till den vid enstaka tillfällen.
Om en anställd tillfälligt får använda en semesterbostad kostnadsfritt eller till en hyra under marknadsvärdet, uppstår en skatte- och avgiftspliktig förmån oavsett bostadens belägenhet inom eller utanför Sverige. Förmånsvärdet för semesterbostaden bör primärt baseras på marknadsvärdet vid beräkning av skatteavdrag, arbetsgivaravgifter och den anställdes inkomstdeklaration.
Vid nyttjande av arbetsgivarens båt vid enstaka tillfällen, exempelvis under en helg eller semestervecka, bör förmånen värderas till vad det skulle ha kostat den anställda att hyra en motsvarande båt vid det aktuella tillfället. Detta gäller allmänt för vanliga anställda utan ägarintresse.
Om en anställd eller delägare i ett företag fritt kan använda företagets semesterbostad eller båt för privat bruk, bör förmånsvärdet beräknas till vad det skulle kosta den anställda att hyra eller leasa en motsvarande fastighet eller båt på årsbasis. Det är inte den faktiska användningens omfattning som avgör värderingen av förmånen, utan möjligheten att disponera egendomen.
Beskattning av dispositionsrätt
En anställd eller delägare i ett bolag som fritt kan disponera arbetsgivarens semesterbostad eller båt ska beskattas för möjligheten att använda bostaden eller båten för privat bruk. Det är således dispositionsrätten som beskattas, och inte det faktiska utnyttjandet av egendomen. Värdet bör därmed inte enbart baseras på den tid då bostaden eller båten faktiskt användes, exempelvis tre sommarveckor, utan bör i princip grunda sig på hyresvärdet för hela året. Om bostaden eller båten används i verksamheten kan detta inskränka förmånsvärdet.
Principen om beskattning av dispositionsrätten för semesterbostad, snarare än det faktiska utnyttjandet, framgår av Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) dom 9 oktober 2002, RÅ 2002 ref 53. Motsvarande principer för båtar återfinns i flera domar från HFD juni 2011.

